I dag är det en stor dag, (därav den tidiga uppstigningen trots söndag...)

IKEA väntar på oss i dag  

För er som bor söderut i landet och har IKEA-varuhus runt omkring er så är det ju inget speciellt, men för oss stackars Norrbottningar som tidigare bara fått besöka det stora varuhuset när vi åkt E4:an nedåt och passerat Sundsvall eller som bara fått titta i den stora fina katalogen och drömma om vackra hem, för oss är det helt fantastikt att vi nu bara har 12 mil till IKEA i Haparanda.

Förr i tiden, när närmsta IKEA fanns i Sundsvall 60 mil bort, då kunde man åka på IKEA-resa med buss. Gjorde det 1 gång.

Vi startade kl. 6 på lördagmorgon, bussen full med förväntansfulla kvinnor.

Raka spåret ned till det stora varuhuset, vars parkering var full med bussar och man hade ett kösystem för att komma in.

Typ 50 ut - 50 in. Alltså man kunde få stå i kö en timme för att överhuvudtaget få komma in på varuhuset!!

Sedan plockade det rejält i hyllorna, busschaufören hade uppmanat oss att:

-" Snälla, köp inga fåtöljer eller soffor"

Jag kan lova att allt annat köptes. Efter några timmar i varuhuset så var det övernattning på Scandic Hotell, med middag och styrdans på kvällen.

Söndagmorgon upp och på plats när varuhuset öppnade, checka av alla inhandlingslistor, -" Har vi fått med allt?"

Sedan det stora äventyret att packa in allt i bussen, alla hade inte hört det där om fåtöljer...

Chauffören hade varit med förr, allt fick plats och även om vi satt i bussen med kassar upp över öronen så var vi lycliga....

Mycket fniss när vi alla ringde våra gubbar och bad dom ta med släpvagnen för att hämta oss....

Nu är det slut med arrangerade IKEA-resor, nu har vi ju så nära   

I dag åker vi för sonens skull, släpvagn är hyrd och listan är gjord, blir väl en och annan pinal till vårt hem också kan jag tänka mig.

Ciao!

I dag packar vi. Sonen flyttar till egen lägenhet i morgon. Inte så långt bort, i samma stad några hundra meter bort....

Det känns fantastiskt roligt, att det har gått bra, att han har jobb, att han har blivit en sån fin människa, att han klarar att stå på egna ben.

Men...samtidigt så känns det riktigt riktigt sorgligt.

Att han inte längre är mammas lilla kille, att han aldrig mer skall sova här hemma, att jag inte ska ligga vaken och lyssna att han kommer hem, att jag inte skall tjata på honom mer...

...att tiden går så fort...att jag inte är en ung mamma längre...gammal.....

Gav honom fotoalbumet som hans morfar gjort åt honom...då blev vi lite ledsna båda två..bilder på honom hos hans älskade mormor och morfar..bilder hemifrån byn, vackra minnen....

Han är också lite ängslig ikväll, tror inte han heller har tänkt på vilken omställning det blir....

-Mamma, hur gör man????

Då gäller det för en mamma att visa styrka, att inte gråta utan att ärligt säga:

- Det kommer att gå bra. Du kommer att klara det. Vägen tillbaka hem finns alltid...

Mitt älskade barn vad jag kommer att sakna dig, så nära men ändå så långt borta....