I dag packar vi. Sonen flyttar till egen lägenhet i morgon. Inte så långt bort, i samma stad några hundra meter bort....

Det känns fantastiskt roligt, att det har gått bra, att han har jobb, att han har blivit en sån fin människa, att han klarar att stå på egna ben.

Men...samtidigt så känns det riktigt riktigt sorgligt.

Att han inte längre är mammas lilla kille, att han aldrig mer skall sova här hemma, att jag inte ska ligga vaken och lyssna att han kommer hem, att jag inte skall tjata på honom mer...

...att tiden går så fort...att jag inte är en ung mamma längre...gammal.....

Gav honom fotoalbumet som hans morfar gjort åt honom...då blev vi lite ledsna båda två..bilder på honom hos hans älskade mormor och morfar..bilder hemifrån byn, vackra minnen....

Han är också lite ängslig ikväll, tror inte han heller har tänkt på vilken omställning det blir....

-Mamma, hur gör man????

Då gäller det för en mamma att visa styrka, att inte gråta utan att ärligt säga:

- Det kommer att gå bra. Du kommer att klara det. Vägen tillbaka hem finns alltid...

Mitt älskade barn vad jag kommer att sakna dig, så nära men ändå så långt borta....