Tillbaka efter några dygn i Stockholm. Åkte ner på onsdag morgon och kom hem vid 8 i går kväll. Det har varit intensiva dygn med väldigt lite sömn men sååå roligt. Har träffat gamla (och nya) vänner och vi har "gjort stan" både onsdag och torsdag kväll....natt...morgon....:-)

Dessutom utbilding på dagarna.....så nu är jag både fulllärd och fylld av värme efter alla glada skratt dessa dagar.

På torsdagnatt smugglade jag in en av mina bästa vänner, Helena, på rummet så att hon skulle slippa åka hem till Örebro...och på fredag morgon när jag vaknade så blev jag så glad att se just henne i sängen brevid mig..

Sämre har jag vaknat med, det skall gudarna veta..

På torsdag kväll var vi på ett av stadens uteställen.

Det blev dags för rökpaus och alla i gänget skulle ut, min vän L kom lite på efterkälken och när hon kom till dörren stoppade vakterna henne och pekde på hennes hand och skakade på huvudet....

Hon förstod att hon inte fick gå ut och ropade till oss andra därute:

- Jag får inte gå ut för jag har ingen stämpel!!!!

Vi tittade alla lite frågande på henne????

Hon gick in igen och började fundera och kom på att ingen av oss andra hade ju någon stämpel....då blev hon förbaskad och stegade argt fram till vakterna...

- Hur f-n kan det komma sig att mina komisar får gå ut utan stämpel men inte jag??? Ni kan väl ge mig en stämpel då......???

Vakten tittade på henne och sa:

- Vadå stämpel...du behöver inte ha nån stämpel när du går ut, men däremot så får du inte gå ut med drinken i handen....!!!!!!

Hon säger själv att hon gjorde en Cina...vad hon nu menar med det??

I dag har vi varit och tittat på min systerns nya fina lägenhet som dom flyttade in i går....hur fint som helst...men SVARTA vitvaror...!!!

I kväll har vi varit på fest med bostadsrättsföreningen, men vi är redan hemma pga:

** Sambon som har feber och ont i hela kroppen

** Alla fyllekärringar och gnällspikar som var på festen.

Strax dax för sängen..

Ciao!

...skulle min älskade mamma ha sagt......och så är det väl...

Här ligger jag helt däckad med snuva, ont i hals och en förbannad hosta...

Allt för att jag åkte och roade mig i Stockholm.....!!!!!

Det är så synd om mig att jag var tvungen att trycka i mig 2 st semlor i dag....med varm mjölk....och inte blev det bättre för det, och nu ligger jag här med dåligt samvete inte bara för att jag är hemma från jobbet utan också för att dom där semlorna ökade på bilringen runt midjan.......

På onsdag åker jag ju ner till Stockholm igen och då är det väl bäst att jag tar det lugnt och sköter mig och är seriös...vad ska annars drabba stackars mig...;-)

Tillbaka från huvudstaden med en rejäl dunderförkylning......

Konserten var sååå bra!!!! Okej, inte lika bra som Maiden men nästan.....jag blev glatt överraskad och hade inte väntat mig att det skulle var så bra...

Vi hade ju en loge i Globen och däruppe så var det lite svårt att "känna" trycket av musiken, men smet ner till läktaren och njöööt!

Dessutom var sällskapet mycket trevligt, vi var väl en ca 18 personer och god mat och god dryck....

Jag hade skitont i halsen, feber och huvudvärk hela dagen i går, men bet i hop och var representativ och trevlig hela dagen, hela gårkvällen och efter konserten ville dom att vi skulle gå vidare i nattlivet men jag tackade för mig och kröp i säng (lite surt för det hade säkert blivit hur kul som helst...).

I morse var det upp kl. 7 också fortsätta att representera fram till kl. 12. Då vi landade här hemma och sa hejdå till dom som var med härifrån......

Sen - äntligen ledig och nu ska jag bara vara sjuk och eländig och krya på mig och kurera mig.....

Åker ju ner igen på onsdag....

Ciao!

Packad och klar inför Stockholmstrippen i morgon. Som vanligt när jag har packat och gjort klart allt så grips jag av aningens ångest och tänker att jag borde ha stannat hemma.

Aldrig nöjd eller dåligt samvete för att jag lämnar familjen hemma?

Vet inte kanske lite av varje?

Min vän Helena brukar säga att det finns ingen med så mycket dåligt samvete som jag -jag har blivit bättre men inbland kommer det där samvetet smygandes över mig.

Har förståss också haft lite " Vad ska jag ta på mig ångest"

45-årig kärring som ska på AC/DC men en massa helt okända gubbar ( det är ju i tjänsten jag ska dit, därav sällskapet ;-) ).

Nåjo, det blir svarta jeans, röd ärtig top, svart kavaj och förståss mina

 "High Heels ont i fötterna boots".. gruvar mig redan för lördagen då jag ska ta stå på mina fötter...men Vägra sluta med högklacke-skor!!

Det blir nog bra det här och på lördag är jag hemma igen!

Ciao!!

...har det varit....ibland är det så att livet utmanar en och man prövas..så har helgen varit....men efter regn kommer solsken och ibland är det så att det regnar jävligt mycket...

Har unnat mig  idag och gjort något som jag tror att jag aldrig gjort förrut..jag har varit och färgat och slingat mig hos frisören. Normalt så gör jag det själv - har varit alldeles för sniken för att låta frissan göra det..men nu tänkte jag, what the hell....och det blev så himla läckert..man kan säga att jag är väldigt röd med massa "moranga" inslag......

Passar perfekt när jag ska till Globen och AC/DC på fredag...!!!!!

Skall till Stockholm på fredag på ett studiebesök och seminarim och på kvällen blir det Globen, mat och konsert!!! Hur kul som helst...

Såg dom på Monsters of Rock -84 eller -85 på Råsunda, Van Halen, Möteley Crue och AC/DC....Kommer i håg att jag hade kortkort svart kjol, massor med nitbälten, Vit kort jacka med enorma axelvaddar, skyhöga pumps och svart Vega-keps.

Hela Stockholm var invaderat av pudelhår a´la Europe...

Den här gången lämnar jag kortkorta kjolen och nitbältena hemma men "Morange" hår blir det....

Detaljerad rapport kommer  ;-)

En annan kul grej - projektet som jag skrev om förut som jag stoppde pga att jag tyckte det "for iväg" åt fel håll... I fredags ringde chefen och ville att jag skulle vara projekledare för en nystart av projektet enligt de förslag som jag hade.....

Min bloggvän "grynet" skrev så bra om stolthet...och gissa om jag känner mig stolt!!!

Ciao!

...eller att handla först och tänka se´n, har alltid varit lite av ett signum för mig.

Att med 100% iver och nyfikenhet ge mig in i allt

- Oj, vad kul - självklart vill jag vara med!!!

Och sedan efter ett tag när jag funderat på saken, drabbas av värsta ångesten och tänka:

- Varför lovade/gjorde jag detta? Hur ska jag klara mig ur det.

Oftast är det mina egna geniala idéer som ploppar upp, och som jag direkt försöker packa på andra:

- Kom igen nu, Skitkul!!

Sedan när jag inser att det kanske inte var så lysande idé, så har jag svårt att krypa till korset och erkänna att det kanske inte var så genomtänkt..

När jag var yngre var det många projekt som efteråt ställde till det ekonomiskt för mig.

I dag handlar det mera om projekt som kräver engagemang från min sida, engagemang som jag, när jag tänkt till, inser att jag inte har....

Ofta blir jag otroligt trött på mig själv för att jag är så här, varför jag inte tänker till först.....

Fast å andra sidan....

Jag hade ju inte haft så vansinnigt roligt om jag insett konsekvenserna direkt..

Våga och Vinn, heter det ju...för det mesta förluster... men vinsterna och glädjen över dessa har varit värt allt...

Så alla ni därute som drabbats av min "spontanitet", familj, kärlekar, kollegor och vänner - erkänn att lite roligt har jag allt dragit in er i ???!!!

För första gången här i bloggvärlden så har jag ingen aning om vad jag ska skriva. Annars snurrar ju tankarna runt konstant och man tänker att DET DÄR ska jag skriva ner....

Men nu - ingeting??? Tomt likson...?

Vad kan jag berätta som kan vara intressant?

Tja...det är väldigt mycket snö här i vår stad...förr eller senare så kommer den ju ner..vi blir liksom aldrig utan snö...

Invånarna i vår stad är alldeles galna för att dom inte plogar nog snabbt...och jag förstår inte riktigt problemet?

Herrejesses, flytta till Södra Sverige så får ni se hur kul det är där när det kommer massor med snö...vi är ju liksom vana....

Jag kan berätta om festen i fredags då jag var i samma lag som B. Vi pratade om den gången då vi hamnade vid samma bort på krogen när min syster hade kidnappat mig inför min 40-års dag.

Vilken otroligt rolig kväll det var, helt oplanerad, och vi kommer aldrig att glömma de 2 sura paren som personlighetsförändrade totalt när HepStars intog scenen. Från bittra kärringar till hysteriska HepStars fans, eller han som absolut skulle dansa med syster och frisera håret på B´s fru.

Tänk vilka underbara möten man gör här i livet, hela tiden...

Jag kan berätta att jag städat ur kylen i kväll, jag hatar att städa kylen men någon gång måste man göra det...annars kryper innehållet iväg....

Jo, jag kan berätta att jag tog poäng i min "gubbröra" (ledningsgrupp) idag. Tog tag i ett projekt som höll på spåra ut, och som egentligen inte var mitt men som kändes så viktigt att stoppa.

Kände att jag blev lyssnad på och får nu vara med i det nya projektet..

Nåjo, det blev ju lite ord i alla fall.

Nu ska jag krypa ner i soffan och dra filten över mig. Jag fryser....

Ciao!

Min son är 19 år. Han har gått ut gymnasiet med bra betyg. Han söker jobb med ljus och lykta men arbetsgivarna orkar inte ens svara på hans ansökningar.

Under hela sin skoltid har han kämpat med sin dåliga självkänsla, han är sämst tycker han själv. Sämst i fotboll, hockey, på brudfronten, fulast etc.

Jag har alltid försökt att stärka honom och peppa honom, men sedan har han en mycket frånvarande pappa som alltid talat om för honom att han inte duger. - "Vafaen, kom igen nu, vilken jävla sopa du är" etc.

Nu hade han sökt ett jobb på en restaurang som skall öppna i staden, han var så glad eftersom han blev kallad till anställningsintervju....

Till samma jobb sökte en av hans kompisar, en av dom där som alltid varit bäst i fotboll, hockey, brudar, skolan.....

I dag kom beskedet - hans kompis fick jobbet och min son fick det inte...

Nu är han så ledsen....

-Mamma, hur kul tror du det är att alltid alltid vara sämst?

Gisssa om det gör ont i en mammas hjärta - och vad kan jag svara.

Att han inte var den dom sökte, att det kommer fler chanser....jo tjena..det finns ju inte ens jobb till vuxna med erfarenhet......

Arbetsgivarna orkar ju inte ens svara på hans ansökningar. Av alla 100-tals jobb han sökt så är det 2 st som svarat...Dom som inte svarat borde skämmas, förstår dom inte att dom sänker ungdomars självförtroende ännu mer, får ungdomarna att tro att dom är så j-la dåliga att dom inte ens är värda att besvara.

I min kommun finns ju ett projekt att försöka få utflyttade att flytta tillbaka, kommunen lägger ner en hel del pengar på det.....

Så jag sa till sonen att han får väl flytta och anmäla sig till det projektet så kanske kommunen hjälper honom med jobb....

Sonen själv säger att han får spela Nätpoker så att han kan försörja sig....

- Vad ska jag svara på det? Han måste ju ha inkomst på något sätt....

Suck!! Det var inte så här det skulle bli.....