...nu har han åkt - mitt barn. I går kväll körde vi honom till flyget med fulpackad resväska för att prova sina vingar i Spanien.

Det var inte lätt vare sig för mig eller honom..just nu är jag liksom i ett vakum och har inte riktigt tagit til mig att han har lämnat mig...som alltid  i vårt (min och mitt barns) liv är jag ensam i alla speciella stunder, sorgliga likväll som glädjefulla, och ibland känns det så tungt att inte ha någon som älskar honom lika mycket som jag som jag kan dela känslorna med.

Alltid ensam med mitt barn......så är det...

Han var själv ängslig igår och hade ångest och massor med resfeber...nu har jag pratat med honom i kväll och allt hade gått bra men jag tror att han var lite chockad...Barcelona är väl lite större och lite mer än Luleå och då är inte fyra 19-åriga norrbottenskillar sådär väldigt kaxiga.....

Jag hoppas, ber och tror att allt ska gå bra och att det skal lfungera för dom..

Jag sover med mobilen så att jag ska höra om dom ringer...

Dörren till hans rum är stängd så låtsas jag att han ligger och sover, eller har kompisar eller är ute och kommer hem snart....

I morgon kanske jag går in och börjar städa och rensa lite där inne..om jag orkar....

Fy - vad jobbigt det är....

Resan ja....rapport kommer....

Ciao!