I vår familj har vi alltid sjungit, allihop.

För mig är det så självklart att jag länge trott att så är det i alla familjer - man sjunger tillsammans, sjunger med sina barn etc.

Jag kan tex alla sånger på Allsången på Skansen - de har jag fått med modersmjölken..

Men jag förstår ju att så är det inte alls för alla. 

När jag träffade min sambo så sa han att han inte kan sjunga....

- " Alla kan ju sjunga, sa jag"

Så fyllde jag år och på morgonen kom min älskade med kaffe på sängen och "Ja må du leva", eller i alla fall ett försök till det.

Odefinierad melodi men rätt text, och jag jag kunde inte hålla mig -

jag skrattade så att tårarna rann och ju mer han sjöng desto mer skrattade jag.

Elakt? Ja absolut- men ibland går det bara inte att hejda sig....

Sedan har jag ju förstått att i hans familj har dom aldrig sjungit, inte ens som barn..Konstigt? Han har ju aldrig fått lära sig att sjunga...

I onsdag var vi och lyssnade på stadens Manskör, de hade en känd solist med sig: Ulric Björklund.

När han sjöng så tänkte jag på hur det skulle vara att leva med en man med en så´n röst??? Snacka om födelsdagssång!!

Hur som helst, Ägnar en tacksamhetstanke till mamma och pappa som gett oss sången och musiken. Vilken gåva!

Annars så tänker jag i dag på människor som ljuger om handlingar för att få erkännande och beundran, också genomskådar man dom och allt  dom får är förakt....så dumt!!

Ciao!