Under hela min uppväxt och ända fram till jag gick i 9:an, var det en enda sak som var alldeles solklar - och det var att jag skulle bli sjuksköterska...

Alla mina  lekar handlade om det, alla mina barbies var sjuksköterskor, alla böcker jag läste handlade om livet som sjuksköterska....

Jag har kvar en liten berättelse som jag skrev när jag gick i 2:a klass:

"Mitt liv år 2000", och där har jag väldigt tydligt beskrivit att jag år 2000 är SJUKSKÖTERKSA, gift ( med en snygg läkare givetviiiis), radhus, hund och 2 barn..

Jag pluggade stenhårt i högstadiet, av den enda anledningen att jag skulle komma in på Vårdlinjen ( då krävdes det höga betyg för att komma in).

När vi skulle prya i 9:an så var ju valet självklart, jag skulle givetvis prya inom vården....

Så blev det - 2 härliga efterlängtade veckor på en av stadens långvårdshem.....

Och dessa 2 veckor vände upp och ner på allt....

Jag lovar, jag kräktes i 2 veckor, jag kräktes när jag matade, tvättade och värst av allt när jag skulle hålla på med deras LÖSTÄNDER.....LÖSTÄNDER är absolut det äckligaste jag vet....

Så det blev ingen vit sjuksköterkerock och  ingen snygg läkare till man...

Näe - det blev ett antal år på krogen och sedan blev det telefoner och ledarskap.

Det blev först ett giftemål men en blåst karl, sedan kysstes det rätt många grodor innan min byggnadsjobbare klev in i mitt liv.

Det blev inget radhus med liten täppa, utan det blev en lägenhet mitt i sta´n. Det blev ett barn....

Det blir inte alltid som man tänker men vilken himla tur att jag inte blev sjuksköterska ( jag hade inte blivit en bra sådan) och vilken tur att mitt liv blev som det blev, att jag gjort det val jag gjort...

Om inte så hade jag inte haft mitt älskade barn och min älskade gubbe och JAG  hade inte varit JAG....

Jag beundrar er alla därute som arbetar inom vården, att ni orkar, att ni finns och det är bedrövligt att ni har så dåligt betalt!

Ciao!