Nyss hemkommen från en långprommenad. Det har startats ett stegprojekt på jobbet och nu är vi utrustade med varsin stegmätare, också skall varje avdelning räkna sina steg ända fram till jul och den avdelning som vinner är bäst och får fint pris eller nå´t...?

Som chef så måste man uppmuntra och delta i allt sån´t, vare sig man vill eller inte, och tävlingsmänniska som jag är så vill jag ju inte vara den som stegar minst....så då tvingar jag mig ut varje kväll för att få upp stegen......kan ju bara bli pluspoäng på det

I övrigt rastlös, i morse tyckte jag att vi skulle ta en weekend till Stockholm, men efter visst resonemang med gubben så har vi enats om att måla om en vägg, sätta upp boklister och utnyttja presenkortet på lyxrestaurangen istället....detta kommer vi att göra Allhelgonahelgen....

I övrigt så försöker jag bearbeta tankar på hur jag skall hantera en psykiskt sjuk människa som finns på jobbet och som suger energi ur mig...

Nu bjuder min kärlek på te.....Ciao!

Tanken slog mig i går kväll när jag talat med sonen att, att ibland blir det precis som man vill. När vi (jag och min son) flyttade hit till Luleå så valde jag bostadsområde och skola, och idrottsklubb för honom med en enda förhoppning om att han skulle få massor med kompisar som så småningom skulle bli hans barndomsvänner. Och precis så har det blivit, han har massor med riktigt goa barndomskompisar, och 3 av dom bor han nu i Spanien med.

Nickeli - den "lufsiga", charmiga, tankspridda...

Jacke - fiskekompisen, charmören, den lugna.

Simon - Hockey-och fotbollskompisen.

Själv har jag inga barndomsvänner, pga att vi flyttade så ofta, och jag har alltid saknat det...

En annan sak som slagit in är ekonomin, att jag aldrig mer skulle ha det så jävligt som jag en gång hade...och efter år av slit och massor med jobb så har jag nu ett bra och tryggt arbete, tjänar bra, och har en man som klarar sig själv och inte lurar av mig allt jag äger och har.

Tänk att det faktiskt blir som man vill, bara man ger sig faen på det!!

Nu väntar vi på att sambons barn skall komma hit och käka, sedan skall vi äntligen få träffa lilla prinsessan Alva, vår nya familjemedlem...se Albin´s blogg.

Annars har det varit en lugn helg, på middag i fredags hos Krister och Lena, jättetrevligt. Det blev sent ( 3 på morgonen) så i går städade vi och sedan sov vi middag i flera timmar.

I dag har vi varit till svärmor, som inte alls har det bra. Nu är hon så dement att hon inte klarar in hygien och inte heller kan vi prata med henne...tragiskt.

Arbete i morgon igen.....Ciao

I går var det tungt och många tårar spilldes över mitt barn som lämnat oss och gett sig ut i världen...bestämde mig när jag kom hem att nu skulle hans rum städas och rensas...jag städade och grät, luktade på hans krinspridda tröjor och andra kläder...Jag vill att han ska vara hemma hos mig!!!!

När jag kom till momentet "under sängen" och där hittade gamla pizzakartonger (med rester kvar i) blandat med gamla använda kalsonger och strumpor blandat med alla dammråttorna...så vände sig tankarna lite grann och en liten känsla av befrielse infann sig....Nu får han leva i sin egen dynga alldeles själv och själv hantera den - och jag får ha det rent och snyggt...!!

Mycket blandade känslor......

Pratade med honom i går kväll och han lät glad och positiv - och då känns det ju lättare för mig också...även om hans plats är så väldigt tom där vid middagsbordet...

Tror jag nog att sambon också tycker - för han ringde just och bestämde att vi äter ute ikväll så slipper vi se den tomma platsen...

Ciao!

Under resan så skrev vi lite dagbok. Den liger nu ute här på bloggen med start den 5 september - bilder och allt!!

Ciao!